Dissad

Ja, så är det nog. Eller så är det ett enkelt smsmissförstånd. Det visar sig väl vad tiden lider...

Jag har varit sjukt trött hela dagen. Gäspade mig genom jobbet. Kom hem och kände mig allmänt nere och deppig. Tyckte synd om mig själv och öppnade taxfreeinköpet, Maltesers. Gott. Åt tills jag mådde illa och insåg att jag fortfarande kände mig nere. Vilken suprise! Jag borde gått på spinning istället, men det känner man ju inte för när livet är blått.

Sedan ringde mamma och vi pratade länge, efter det ringde Helena och vi pratade ännu längre. Ändå sitter jag här och känner mig bortglömd. Både mamma och Helena befinner sig ju så långt bort. Jag tycker oftast att folk är dåliga på att höra av sig till mig. Mycket sämre än vad jag är på att höra av mig till dom.

Livet blir så trist när det bara består av jobb, jobb och jobb. Eller rättare sagt jobb, slapp i soffan, sova och sen jobb igen. Jag vill gärna träffa mina kompisar mer på fritiden. Men oftast när jag kommer med förslag är det ingen som kan/vill/orkar. Alla lever så inrutade eller hektiska liv. Finns ingen tid för mig. Precis så deppigt känns det idag...

Är det någon som tänker på Lina?